Denna dag har varit fylld med känslor, minst sagt. Först nervositet, sen glädje när det kändes bra på framridning och bana, för att sedan byta ut det mot besvikelse. Jag är ändå ganska så bra att behärska mig på tävlingsplatser, minns fortfarande hur jag bara bet ihop och tvingade tillbaka tårarna när jag & min förra ponny vägrade ut oss för andra gången samma dag när vi tävlade Bohuscupen i hoppning. Ifall jag känner att det gick skit direkt när jag kommit ut från banan, då går jag iväg & skrittar av min fyrbente kompis samtidigt som jag försöker lugna ner mig själv.

Och det skedde faktiskt även idag. Det är så fruktansvärt jäkla jobbigt att komma ut från banan, känna att man är skitnöjd över sin egna och hästens prestation för att sedan få se dom där siffrorna i procentform som gör att lyckobubblan bara spräcks. Poff. Så där gick jag idag, skrittade av min häst nöjt och lyckligt ovetandes om hur vårat resultat blev för att sedan fiska upp mobilen, kolla resultatet och känna hur allt bara blev.. tomt på något sätt. Som när man bygger upp förväntningar inför någonting som sedan inte blir av. Som på beställning började även tårarna att trycka i ögonvrån och halsen fick en liten klump i sig.

Nu var det ju inte så att det gick jättedåligt, såklart inte. Våra missar låg tyvärr där det var koefficient så vi förlorade stora poäng på det. Men just då, när jag inte hade papprena i handen utan endast ett resultat på en skärm kändes det förjävligt. Men jag fick andats en stund, insett att det inte gick så bra som jag trott och nöja mig med resultatet. När jag sedan läste protokollen så var det inte så dåligt som jag fått känslan av, och när jag läste fina kommentarer om Diadem blev mitt humör ännu lite bättre.

Så på jobbet ikväll fick jag en så galet stor revanschlust att jag nästan ville åka tillbaka och rida MSV A bara för att, haha. Fast då hade vi verkligen inte tagit någon revansch, men ni förstår poängen  Känslan byttes dock sen ut mot besvikelse eftersom att våra procent bara går neråt istället för uppåt. Jag vet att det enda vi kan göra är att åka ut och tävla för att få rutin på det, men det är så jäkla.. tråkigt att känna såhär. Det är jobbigt psykiskt att få förhoppningar för att sedan bli nersmackad tillbaka till verkligheten på jorden igen.

Vilket även är anledningen till varför jag stänger ner här nu och snart ska gå och lägga mig, då jag är trött efter denna dag. Är väldigt nöjd över vår prestation nu i efterhand när känslorna lagt sig och jag är inte så bitter som inlägget kan tolkas. I stundens hetta är det dock skitjobbigt och det var det som jag försökte sätta ord på nu ikväll.

Kram på er.