Idag startade jag dagen klockan 07.00 med att åka till stallet. Dressyrträning kl 08.30 stog på schemat för Carro. 

Är lite ledsen efter dagens träning. Ledsen för att det inte går åt rätt håll, ledsen för jag tvivlar på mig själv men framförallt ledsen för att jag inte kan rida igenom det. Det jobbigaste är att det går åt fel håll. Det har blivit värre än vad det var i början, och jag börjar få panik för jag inte vet hur jag ska göra. När han kom var han stel och ovillig att arbeta, nu är han på något sätt ännu mer stel och han blir mer och mer stark för varje dag. Han drar mig ur sadeln, han drar tyglarna ur händerna på mig och han har tagit bettet flera gånger. 

Jag vet att jag inte borde vara besviken eller så, jag har haft honom i +2 månader. Han är stor. Han är mycket. Han kräver mycket. Och jag måste sluta jämföra honom med Herkules som var en lätt ponny. Han var mycket på olika sätt han med, han var pigg och hade saker för sig, men han var inte speciellt svår i dressyren. Gjorde jag rätt gjorde han rätt. Men det är inte så med Ametistas. Han kan gå bra något varv tills han slänger upp huvudet och springer iväg eller inte arbetar med bakbenen. Han går på bogarna helt enkelt, hänger i tyglarna och jag kan inte få honom dit jag vill. Speciellt inte utan Carros hjälp. Jag tappar sugen när det känns så hopplöst och jag tycker om den här hästen så mycket, så jag vill verkligen att det ska bli bra.

Idag bestämde vi att vi kör 8 veckor med att Carro rider en dag, jag rider dressyrlektion för Carro en gång i veckan och sedan rider hans medryttare en gång i veckan för Carro. Då blir det 3 rejäla dressyrpass per vecka, samt att jag ska rida en gång i veckan hemma i paddocken själv, Cissi ska longera med inspänningstyglar en gång i veckan och de andra två dagarna rids han ut och klättrar. Det blir väldigt intensivt, men för att se om vi behöver kolla upp honom är det nödvändigt.