Det är så himla vanligt med att försvara sig med "alla har rätt till sina åsikter". Speciellt i det här landet där vi har lag på yttrandefrihet och där det är en demokrati. Men nu, idag, är det inte så längre. Alla har inte lika mycket rätt till att säga sina åsikter och vad man tänker om saker.

Och får jag ett nej på det här så kommer jag gå sönder inuti. För man kan inte säga att vi har en yttrandefrihetslag sålänge Sverigedemokraterna sitter så högt i riksdagen. Deras politik står för att alla inte är lika mycket värda helt generellt. Så därför så tycker inte jag, personligen, att de människor som röstar på SD är lika mycket värda som oss andra. För de står för dubbelmoral, rasism och främlingsfientlighet. Tre äckliga ord.

Men det var inte det jag ville blogga om nu på kvällskvisten. Utan det var att för några dagar sedan möttes jag av en "låt mig rätta dig" kommentar. Efter ett antal par år i bloggosfären vet jag vad som upprör människor och vad som inte gör det. Visst spelar man på det ibland, men inlägget om Ponnyakuten var inte att spela på människors känslor. Jag skrev ett inlägg om vad jag tyckte om Ponnyakuten som hyllats sååå många gånger, men som jag totaldissar. Jag skrev inget personligt mot någon, utan bara hur jag upplever det. Ändå fick jag den där "nu ska jag rätta dig" kommentaren. Rätta mig? För vad? För vad jag tycker? Dessutom så var ju författaren till kommentaren deltagare i senaste Ponnyakuten-säsongen och jag har inte sett en sekund av den säsongen, så det känns ännu konstigare att ha fått den av henne då jag skrev att senaste jag såg var säsong tre. Jag orkar verkligen inte att människor tolkar höger och vänster, så nu checkar jag ut.

Godnatt. Krama ett träd med er.