Du är inte ensam. Dåligt självförtroende är det jag lever med varje dag. Jag faller i tusen bitar ibland för att sedan orka plocka upp mig själv och gå vidare. Jag kan inte räkna hur många gånger jag stått i trosor framför spegeln och torka tårar för att jag hatar hur jag själv ser ut. Hur många gånger jag har lovat mig själv att jag verkligen ska ta tag i det och inte låta mig själv må så dåligt av en kropp som är välmående. 

Förra året var det katastrofalt då jag glömde av att äta och när jag väl kom ihåg så struntade jag i det. Jag valde att dricka vatten istället för att äta och jag hade ständig huvudvärk, magvärk och ingen ork till någonting alls. Jag orkade inte plugga, hade F-varning i 8 ämnen och min mentor ordnade ett SOS-möte för mig och mina föräldrar. Det var ett uppvaknande, det kunde inte fortsätta såhär. Möten inbokades med kurator och jag tyckte det var så jobbigt att gå dit. Tusentals frågor om varför, hur och när och allt bara snurrade. Min mamma var dunderorolig och lagade mat hundra gånger om dagen för att jag skulle äta ordentligt. Och jag hatade mig själv för att jag hade gjort henne så orolig. Jag hatade mig själv för att jag kände mig så utlämnad och så jobbig. Jag glömde bort mina vänner och jag glömde bort allt som inte handlade om att inte vara perfekt. Men man kommer aldrig att bli perfekt. 

Det är som vanligast att jag mår såhär dåligt igen på höstkanten, jag känner det komma krypandes nu. Och det är därför jag skriver det här för jag vill vakna upp igen. Och ge er ett uppvaknande, om ni skulle känna likadant som mig. För man behöver inte känna såhär. Man ska inte gråta för att man tycker man själv är fulast i världen. Eller tjockast. Jag försöker att äta, jag försöker trycka bort de jävla tankarna på att se mig själv som världens fulaste person. För jag är inte det, och det är verkligen inte du heller.

Men hur älskar man sig själv trots att det blir valkar på magen och trots att låren växer? Hur älskar man sig själv när andra har kroppar som är to die for, och som de inte ens behöver jobba för? Det är så jävla jobbigt, och det känns som att man är ensammast i världen. För ingen förstår. Att man faktiskt hatar sig själv för att man inte är perfekt.